Fiskepigan Lovisa

Här kommer en fri berättelse om fiskepigan Lovisa - gemenligen kallad ”Lingens Lovisa”.

Här sitter hon – unga fiskepigan Lovisa med en stor torsk i famnen. Vi tänker oss att just den här dagen kom Vikenfiskarna hem med en ovanligt stor fångst och med den största torsk de någonsin hade fått i sina nät.

Lite drev de allt med Lovisa, ”Lingens Lovisa”, som de sa, när de lämpade över torsken till henne. Kanske hände det någon gång att de gjorde sig lustiga på hennes bekostnad?

Och nog var det väl så att Lovisa kunde ta illa vid sig om spelet med henne gick för långt. Men då hade hon svar på tal och kunde berätta om den gången hon fick följa med fiskegummorna till Varberg för att ta emot den fångst som Vikens fiskare någon gång landade där. Det kunde hända när de hade fiskafänge längre upp i Kattegatt. Hemma igen i Viken sa Lovisa att hon tyckte att hon hade blivit mycket bättre bemött i Varberg än vad hon blev här hemma. Folket var mycket bättre och finare där än folket i Viken, sa hon. I Varberg hade man tilltalat henne respektfullt och artigt med ”Fröken Lind” och inte som här – ”Lingens Lovisa”.

Men nu sitter hon här med jättefisken i famnen och snart nog med tankarna på annat håll. Hon drömmer sig bort med en blick ut över hamnen, över Sundet bort mot horisonten och en oviss framtid. Skall det bli så att hon, tillsammans med Vikens andra ”fiskekärringar”, alltid skall hålla på med det tunga slitet med fångad fisk i hamnen?

Allt gick väl bra så länge far, timmermannen till sjöss Jöns Nilsson Lind, oftast bara kallad ”Lingen”, levde. Då var ju inkomsterna så goda att Jöns kunde bygga ett hus till den växande familjen. Huset låg och ligger än ner mot havet därborta på tomten mellan Mästerlotsgränd och Torviggsgränd. Men lyckan stod dem inte bi. Jöns Lind dog knall och fall bara 50 år gammal och nu stod änkan Christina i det halvfärdiga huset ensam med flera barn att försörja. Det var mest flickor och alla var vackra, Helena vackrast och om henne sa man att hon var en riktig skönhet.

När far dog var äldsta dottern Lovisa 20 år och nu fick hon hjälpa till i hushållet och bidra med mat på bordet.

Men hur gick det i livet för ”Lingans Lovisa”, för så fick hon senare heta på byn efter sin mor Christina Lind, som kallades –  ”Lingan”. Knoget i hamnen ersattes med annat knog, knog åt andra. Lovisa blev tvätterska och tvättade skeppare-familjernas byk. Tillsammans med de andra tvätterskorna låg hon på knä där borta vid Niagarabäcken och skrubbade, sköljde och klappade sin tvätt.

Och kärleken då, hur var det med den? Jo nog hade hon varit kär, kär i den lite äldre sotaren och kalkbrännaren Nils. Men Lovisa som var en ordentlig och renlig flicka tyckte inte att Nils riktigt dög att gifta sig med. Han var helt enkelt för smutsig och kunde visst aldrig göra sig riktigt ren.

Men åren gick och den alltid strävsamt arbetande Lovisa levde ensam och ogift vidare i födelsehemmet. Huset som hon övertagit sedan systrarna bildat egna familjer. När hon just fyllt 58 år ville hennes slitna kropp inte mer och hon dog, som det står i kyrkoboken – av ”hjärtlidande”

Stig Ewaldson

Lovisa föddes 1853 och dog 1911.

Med stöd av bröderna Nils och Maltes Kock testamenterade donation till Vikens förskönande har skulptören Sara Stenlund utfört detta konstverk.

En bandad intervju med Lovisa Linds systerdotter Rut Jönsson född Brytz ligger till grund för delar av berättelsen här.

Foto: Kaneos Media

Viken 1737

Konstnären Sara Stenlund har inte bara skulpterat fiskepigan här intill utan också framställt en bronsrelief som visar hur Vikens fiskeby tedde sig vid mitten av 1700-talet.Som förlaga har Sara använt lantmätare Anton Cöpingers Geometriska karta från år 1737.

Folket i den då omkring 250 år gamla byn levde till största delen av vad havet gav, men man hade även som komplement i födan det som odlades i små kålhagar invid husen samt på små åkrar öster om byn.

Som mest hade Viken bestått av 61 tomter, med ca 350 invånare, men nu 1737 stod hela 19 av dem öde. En förödande farsot, den fruktade böldpesten, härjade i byn 1711 varvid mellan 1/3-del och hälften av befolkningen i byn strök med.  Det tog 50 år innan byn helt hade återhämtat sig.

Tänk tillbaka till mitten av 1700-talet. Vad man ser på reliefen är bykärnan med små lerklinade korsvirkeshus – alla vitrappade. Ser stadiga ut så här i brons, men var i själva verket enkelt byggda rangliga konstruktioner, som utsatta för den hårda västan lätt kunde rasa. Det finns idag inga av husen från den tiden kvar i Viken.

Men misströsta inte. Något finns ändå kvar. Något som är unikt för byn. Nämligen det oregelbundna gatunätet med slingrande gator och trånga gränder vilka avgränsar tomter, som än idag existerar, och återspeglar den gamla fiskebyns karaktär. Många tomter känner vi fortfarande igen.

Hamnen med två pirar och en strandbrink som då låg betydligt närmare byn är lättare att urskilja.

Och tittar man noga så ser man både Skepparegatan, Fyrgatan, Repslagaregränd, Bygatan och andra idag kända stråk. Sök och finn!

På Gamla kyrkogården ser vi gravkullar och det forna kapellet byggt i korsvirke. Vår nuvarande kyrka placerades på annan plats och ersatte den äldre 1826.

På reliefen ser vi att en gård i Böösa backe spärrar nerfarten mot hamnen, men det fanns en liten passage där mellan gårdarna – då kallad Böösa Guda och uppkallad efter fiskaren Lars Böös.

Stig Ewaldson

Denna bronsrelief har konstnären Sara Stenlund, bördig från Viken, framställt med medel från den donation till Vikens förskönande som bröderna Nils och Malte Kock testamenterade till Vikens Kultur- och Byaförening.

Stöd gärna byaföreningens arbete genom att bli medlem.