logo

na
 V K B
na
 Paul Jönska Gården
na
 Sophiamöllan
na
 Sjöfartsmuseet
 Museets historik
 Fartygshistorik
na
 Valborgsbålet
na
 Nationaldagen
na
 Vikenfesten
na
 Byaluren
na
na
na
na
na
 Viken Aktuellt
na
 Vikenpromenader
na
 Kort m.m.
na
 Länkar
na
 Hem
na

PERSIWALD - Tremastskonare från Viken

från 2007-års utställning


Persiwald
Bild: Vikens Sjöfartsmuseum


Under ca 40 år, 1880 - 1920, byggdes i Viken under skeppsbyggmästare Janne Hagermans ledning ett stort antal skutor av skilda storlekar. De största av dem var tolv stycken tremast-skonare som byggdes under åren 1901-1918.
Den tredje av dem, PERSIWALD, kom i mångt och mycket att förknippas med Viken. Byggd i Viken, hemmahörande i Viken under hela sin livstid, 51 år, under befäl av Viken-skepparen Lars Petter Påhlsson (1867-1936), och bemannad av hans söner Erik (1892-1977) och Wiktor (1895-1975), varav den äldste som andra namn bar namnet Persiwald och fick således ge namn åt skutan.
L P Påhlsson, född i Lerberget, var initiativtagare till det partrederi som bildades för att finansiera fartygsbygget och satsade en ansenlig summa själv. Huvudredare blev emellertid Albert Pettersson (1855-1947), sjökapten som gått iland för att sköta jordbruk och Sophia-möllan, som han genom giftermål blivit ägare till. Men han var dessutom skeppsredare och delägare i stort antal fartyg. Han var också son till en av Vikens största skeppsredare genom tiderna, Tufve Pettersson, så redaryrket fanns i generna.

Bland de större delägarna var också skeppsredare Anders Petter Horndahl, Helsingborg. Han var bördig från Kullabygden och var en av de större skutredarna. Senare, på 1920-talet, flyttades hemorten för ett stort antal av hans skutor från Helsingborg till Viken, förmodligen av skattetekniska skäl. Förutom dessa tre större delägare, fördelade sig ett stort antal parter på 27 personer från Viken och Kullabygden.


PERSIWALD levererades den 21 juli 1906 till en totalkostnad av 26,475 kronor. Lastkapaciteten var ca 190 ton dw. Första resan gick med lervaror från Höganäs till Viborg i Finland. Skutan var bemannad med Lars Petter Påhlsson som befälhavare och sonen Erik 14 år som kock. Sonen Wiktor, 11 år, medföljde som allmän hjälpreda utan att vara påmönstrad. Matros var Henning Wikdahl (1885 - 1963), Viken, som senare blev mästerlots. Efter lossning i Viborg intogs den första trälasten, vilket för varje skutskeppare innebar en sjövärdighetstest av fartyget, vilket dock PERSIWALD klarade med utmärkt beröm godkänt.
Fartyget sysselsattes mestadels i Östersjöfart med avbrott för en och annan Nordsjöresa till England under sommartid. Redan efter 6 år var fartyget ekonomiskt inseglat. De första femton åren utdelades till delägarna 94,980 kronor.
I början av året 1922 fick fartyget ny huvudredare, sjökapten Oscar Lamberg, Viken, sedan Albert Pettersson avsagt sig på grund av ålder. Fartyget seglade emellertid vidare trots vargatider för sjöfarten. PERSIWALD och familjen Påhlsson lyckades upprätthålla sysselsättningen genom egen sparsamhet och försakelse.
För att befria delägarna från personligt betalningsansvar ombildades partrederiet till Rederi AB Persiwald under år 1930.
År 1931 trängde sig verkligheten på PERSIWALD och man kände sig tvungen att installera en hjälpmotor i fartyget för att hänga med i utvecklingen. En tvåcylindrig tändkulemotor på 56 hästkrafter blev besättningens nya medhjälpare och förändrade totalt livet ombord. Men resultatet blev att inkomsterna åter ökade.
Under vintern 1933 - 34 beslöt sig Lars Petter Påhlsson efter 50 år till sjöss dra sig tillbaka, varvid sonen Eric Persiwald blev ny befälhavare. I april 1934 blev man dessutom ensam ägare till PERSIWALD som inköptes från rederiet för 23,000 kr. Skutan blev helt och hållet den egna familjens inkomstkälla. 1936 avled Lars Petter och sterbhuset blev fartygets redare.

Under årens lopp var PERSIWALD utsatt för såväl stormskador som grundstötningar. En av de allvarligare inträffade i april 1943 då skutan grundstötte och sjönk i Öregrunds skärgård. Hon bärgades emellertid och reparerades vid Högmarsö Varv och kunde sedan fortsätta seglationen. På hösten samma år utbyttes motorn till en 2-cyl. Skandia tändkulemotor på 80 hk.
1945 upplöstes dödsboet och änkefru Emma Påhlsson blev huvudredare. Hon avled 1951 varvid Eric Persiwald fick överta ansvaret.

Då PERSIWALD den 28 november 1957 var på resa Norrköping - Ronehamn med last av 160 ton fosfat strandade hon i hårt väder på Aurgrundet i inloppet till Fårösund. Besättningen räddades medelst raketlina och gummiflotte. Här blev PERSIWALD stående som vrak för gott och blev ett paradis för de gotländska fåglarna. Vraket kunde beskådas ända fram till mitten på 1990-talet, men förmodas numera endast vara synligt under vatten.

PERSIWALD, en fullvärdig representant för Viken och dess sjöfolk, var troligen den sista i fraktfart motorseglande skutan i Kullabygden, seglande sig genom första världskriget och motorseglande sig genom andra världskriget, försörjningskälla främst för de tre familjerna Påhlsson och brödernas syster Erna som också ägde andel i skutan.

På vårt upprop om material till utställningen bidrog i högsta grad Ingalill och Carl-Gustaf Stigborn, Viken, som ställde sin samling av fotografier och handlingar till museets förfogande. Ingalill är dotterdotter till Persiwalds skeppare Lars Petter Påhlsson. Paret Stigborn bidrog med entusiasm till utställningens genomförande och tyckte det var så givande att de numera ingår i museets styrelse.


Källa: Vikens Sjöfartsmuseum
webbmaster VKB