logo

na
 V K B
na
 Paul Jönska Gården
na
 Sophiamöllan
na
 Sjöfartsmuseet
na
na
na
na
na
 Valborgsbålet
na
 Nationaldagen
na
 Vikenfesten
na
 Byaluren
na
na
na
na
na
 Viken Aktuellt
na
 Vikenpromenader
na
 Kort m.m.
na
 Länkar
na
 Hem
na

Byaluren 29


Byaluren 29 Byaluren 29


Utdrag ur en del artiklar


Lisa Jönsson – en eldsjäl i Viken har gått ur tiden
Stig Ewaldson berättar om en pratstund med Lisa


Byaluren 29

Vi hade talat om det rätt länge, Lisa och jag, men ni vet hur det kan vara ibland - tiden bara går och går så när vi äntligen kom till skott var det faktiskt i elfte timmen.


Det vi hade talat om var att träffas för en liten "snackestund" om Lisas liv och när vårt möte äntligen blev av hade Lisa bara en månad kvar i livet.
Det är med respekt och med Lisa i gott minne jag skriver följande.


Lisa berättar
Det är en varm skön sommardag i början av juli när jag besöker Vikens grand old lady - Lisa Jönsson. Lisa har länge tillhört mina absoluta favoriter i Viken och jag har sällan, eller aldrig, träffat en kvinna som så oförväget, rakryggat och så rättframt fört fram sina åsikter och heller inte någon som så helhjärtat slagits för det hon tyckt har varit rätt och riktigt.
Och alltid med Vikens och sina medmänniskors bästa för ögonen.
Dottern Lotta är hemma hos mor och vi sitter ute i det ombonade uterummet där jag bjuds på Lisas flädersaft. Lisa är ivrigt laddad inför mitt besök och har mycket på hjärtat. Jag har knappt hunnit sätta mig förrän hon mycket livfullt och klart och i flytande ordalag berättar sitt livs historia för mig. Lisas historia skulle kunna täcka flera Byalurar men tyvärr kan jag här bara plocka ut några godbitar.

Byaluren 29
Lisa på ett möte 1954.

Man får väl säga att Lisa nu när vi ses är vorden en mogen kvinna med 91 år på nacken, men den gången det begav sig var hon bonddottern från Ingelstorps gård utanför Strövelstorp som endast 21 år ung och grön tog över en manufakturaffär i Viken. året var 1938 och affären låg i "Gamla posthuset" (Vikens då enda tvåvåningshus) på nuvarande Bygatan. Far hade spänt hästen för finvagnen och skjutsat henne till Viken. Det var på hans inrådan Lisa köpt affären och hon som då inte hade minsta hum varken om sömnad eller tyger antog utmaningen att driva egen rörelse och det fungerade utmärkt - affärerna gick helt enkelt bra.

Byaluren 29
Lisa demonstrerar den nya mangeln i tvättstugan. året är 1960.


En frisk fläkt
Lisa var redan från början en frisk fläkt i byn och mycket uppmärksammat den tiden var hennes djärva marknadsföringsgrepp med modevisning i skyltfönstret.
Det var julskyltning och gatan utanför var svart av folk. Visningen hade utannonserats av byns lurblåsare - "Tudemannen" Theodor Carlsson, som enligt vad Lisa berättar hade vissa svårigheter att uttala det för honom främmande ordet mannekäng. Man kan riktigt ana den djupa suck som gick genom åskådarleden när det vackra och välskapta biträde som Lisa hade anställd visade upp sig enbart klädd i det senaste i underkläder. Lisas fästman Henning visades helt sonika på porten när han nyfiket tittade in i affären.
Under krigsåren engagerade sig Lisa och andra unga kvinnor i byn i lottarörelsen - "Vikens frivilliga lottor". Nere vid hamnen hade förlagda beväringar byggt skyttevärn och Lisa minns hur hon och väninnorna bar den stora kaffehurran mellan sig ner till männen för att servera lite värmande. Uppdraget kunde göra dem lite nervösa - "halt vem där" ljöd ur mörkret, en vaktsoldat visiterade. Men så förstås följt av ett lättnande - "passera"! Inte ville de missa liten kaffetår som avbrott i tristessen. Lisa var ordförande i 30 år.


En kupp som gav eko
Lisa engagerade sig tidigt i föreningar. Det var inte bara Lottorna och Röda korset som tilldrog sig intresset, kyrkans verksamheter stod snart i fokus. Kvinnorna i Viken hade alltid varit engagerade i den kyrkliga syföreningen och där sysslade man väl främst med sömnad men mellan nålstyngen gavs det uppenbarligen även tid att diskutera kyrkopolitik. Nu var det ju så på den tiden att männen i byn styrde det mesta, också kyrkans angelägenheter. Att låta kvinnor inneha styrande funktion tycktes otänkbart. Mansdominansen var alltså total. Jag kan riktigt höra Lisas röst bland damerna i församlingens slutna sykrets: "Har det inte gått lite väl långt med herra-väldet i Viken"? Lisa som primus motor hade sått ett frö. Man började smida planer för hur man skulle bryta männens makt. Men hur? Inför kyrkofullmäktigevalet 1950 tog man i största hemlighet fram en spränglista "Kyrkans väl", vilken upptog enbart kvinnor. "Gubbarna" togs alltså med överraskning. De upproriska kvinnornas lista presenterades vid valet som blev en absolut framgång. Strävan var att erhålla tio platser, de fick nöja sig med nio, men det var de verkligen nöjda med. Kuppen blev alltså en succé och inte minst lyckat var det att 33-åriga Lisa Jönsson blev vald till vice ordförande i fullmäktige. Nu kunde kvinnorna äntligen påverka församlingsverksamheten på ett rättvist sätt. - Eftersom det inte var någon av de andra som ville ställa upp, säger Lisa på min fråga om varför det just var hon som blev vice ordförande. Med vetskap om att Lisa aldrig skyggat för en utmaning var väl frågan helt enkelt inte särskilt begåvad och när jag senare hörde en av hennes vänner säga om Lisa att hon hade "kraften att våga" förstår jag att Lisas svar till mig var självklart. Kuppen gjorde sensation och gav eko och det dröjde inte länge förrän damernas tilltag uppmärksammats av landet press. - Journalisterna hängde i klasar kring oss, säger en påtagligt nöjd Lisa. T.o.m. Dansk radio gjorde intervjuer men när de liknade händelsen vid "en storm i ett glas vand" tycker jag nog de hade missförstått en del. Nog rörde sig valkuppen om något mer än så. Kvinnorna hade med storm tagit sig in i och etablerat sig i kyrkopolitiken.

Byaluren 29
Lisa Jönsson 1972 i sin älskade "Hemgård".


Hemgården - Lisas ögonsten
Redan tidigare hade damerna som samlats kring kyrkans sybord tagit ett annat betydelsefullt initiativ. Man behövde en ny samlingslokal i Viken, en lokal för olika aktiviteter, för föreningsliv och för fest. Det fanns nämligen endast en samlingslokal i byn och det var den gamla byskolan, senare kommunalstugan, på Bygatan. Våra företagsamma damer tog alltså saken i egna händer och redan 1949 utfärdade man stadgar för Föreningen Hemgården. Våren 1954 invigdes Hemgården och kyrkoherdefrun Anna Nyman var föreningens första ordförande, men det dröjde inte länge förrän Lisa övertog rodret. Hon ledde sedan arbetet med Hemgården i hela 47 år. Hade det inte varit för att Lisas syn försämrades hade hon säkert suttit på den posten än längre. Till de aktiviteter som än rör Hemgården hör Vikens föreläsningsförening och den populära ärtklubben. Båda tillkomna på Lisas initiativ. I den förra har vi in i det sista, och trots försämrad syn, sett henne som ständig intresserad åhörare och i den senare var Lisa ankaret ända fram till sista ärtan i vår. Lisa berättar att onsdagskvällarna tillbringades med canastagänget och när sista spelet tagits hem gick hon till köket och la ärtorna i blöt. Tidigt nästa morgon gjordes uppkok och sedan stod Lisa och rörde i grytan fram till eftermiddagen. Vi som är ständiga medlemmar i denna illustra klubb kommer att sakna Lisas goda ärter. Enda trösten är att klubben kommer att leva vidare men det blir aldrig som förr.

Byaluren 29


Lisa intresserad i mycket
Som ni vid det här laget förstått engagerade sig Lisa i mångt och mycket. Intressena var mångfacetterade och vid vårt samtal hinner vi bara beröra en del av dem. Sedan det kyrkliga engagemanget avtagit något gav sig Lisa in i politiken. Många år satt hon i kommunalfullmäktige och i flera kommunala nämnder. En kortare period var hon även landstingspolitiker men där, säger Lisa, var det ingen som lyssnade. Intressantare var det att vara nämndeman i länsrättens skattenämnd. Lisa själv lyssnade gärna på andra och hade öra och blick för det som skedde, och hon var alltid laddad med synpunkter, även om hon aldrig gjorde sig känd som ja-sägare i debatten. Därför kunde det hända att hon någon gång hamnade i blåsväder. Som när en byggnadsdirektör i Göteborg krävde att kommunalfullmäktige i Höganäs omedelbart skulle avstänga henne från medverkan i byggnadsnämnden. Orsaken var konflikten kring ombyggnaden av f.d. Vikens värdshus där Lisa stod i spetsen för en lokal opinion mot bygget. Man ska ha i minnet att Lisa alltid har värnat om Viken och som regel alltid lagt sig emot grövre ingrepp i den gamla miljön och naturligtvis följde fullmäktige inte "Göteborgarens" krav. Förresten "minnes i Håtunaleken", förlåt spelet kring "Svarta byn" menar jag förstås?


Lisas brygga - i färskt minne
1999 var vi en rätt stor samling Vikenbor med om invigningen av Lisas brygga. På Lisas initiativ och med hjälp av hennes insamlade medel byggdes denna nere på stranden. Syftet var att göra det lättare för barn, handikappade och äldre att ta sig ner över den steniga stranden och ut i vattnet för ett dopp. Lisas goda tanke med bryggan har blivit succé och badstället något av en favorit bland många Vikenbor. Jag frågade Lisa om hon, som ju haft en finger med i det mesta vad gäller byn, inte hade varit aktiv i Vikens kulturföreningar. Inte vad jag kan minnas, svarade Lisa lite tvekande, det var mest min make Hennings avdelning. Men visst och naturligtvis hade hon varit engagerad. När jag nu tittat igenom en del gamla lägg, fann jag Lisa som aktiv medlem i den anrika Föreningen Vikens Kulturminnen och även i det senare avknoppade Vikens Byalag 1966. Det senare hade bland annat som mål att ta till vara traditioner och fastighetsägarnas intressen i den gamla byn. Sådana frågor låg Lisa varmt om hjärtat så visst hade Lisa varit med i sådana sammanhang. Jag vet inte vilken styrelse jag inte varit med i, säger Lisa vid ett tillfälle i vårt samtal. Jag började med att berätta om Lisas första tid i Viken. Efter närmre 16 år med manufakturaffären sålde hon den 1954. Då var Lisa gift med byggmästaren Henning Jönsson som hon träffat en danskväll på Vikens Havsbad. Familjen bodde i lägenheten över Conditori öresund och tredje barnet Lotta hade kommit till världen. Det politiska engagemanget fortsatte oförminskat men var tydligen inte tillräcklig sysselsättning för en kvinna som alltid var på språng. På 50-talet var det få hushåll som hade egen tvättmaskin varför en allmän tvättinrättning var av behov. På Conditori öresunds tomt fanns ett garage och i det startade Lisa 1956 en tvättstuga till uthyrning. Där installerade hon två tvättmaskiner och en torktumlare. Lisas initiativ blev en fullträff och eftersom det kom så många kunder, även långväga, blev "stugan" snart för trång. På en avstyckad del av Lindegårdens tomt mot Dammplatsen byggde Lisas make Henning en ny "tvättstuga". I huset med tvättinrättningen, som nu fått en modern utrustning med bland annat en elektrisk mangel, hade Lisa den rörelse som hon drev fram till 1981, samma år som maken Henning avled. Under tiden hade bostaden i Conditori öresund lämnats och familjen Jönsson flyttat in i det hus Henning byggt på Repslagargränd i början av 60-talet. Efter makens död flyttade Lisa in i huset på Dammplatsen där hon låtit inrätta tre lägenheter. Det var där jag träffade Lisa för sista gången och det var där vi hade detta trevliga samtal om Lisas liv. Det har inte varit lätt att i korta ordalag ge rättvisa åt en färgstark dams färgstarka berättelse, men jag hoppas ändå att det framgår att mycket av det som skett och än sker i Viken har vi Lisa att tacka för. - Min sista önskan i livet är att Hemgården får leva vidare, blev de sista ord jag hörde Lisa säga när jag lämnade henne denna sköna sommardag i juli. Jag hoppas hennes önskan blir uppfylld.
Stig Ewaldsson



Tryck på den Byalur du önskar läsa

1  2  3 - 4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14  15  16  17  18  19  20  21  22  23  24  25  26  27  28  30  31  32  33  34  35  36  37  38  39