logo

na
 V K B
na
 Paul Jönska Gården
na
 Sophiamöllan
na
 Sjöfartsmuseet
na
na
na
na
na
 Valborgsbålet
na
 Nationaldagen
na
 Vikenfesten
na
 Byaluren
na
na
na
na
na
 Viken Aktuellt
na
 Vikenpromenader
na
 Kort m.m.
na
 Länkar
na
 Hem
na

Byaluren 26


Byaluren 26 Byaluren 26


Utdrag ur en del artiklar


Spökerier i Viken
Berättat av Gullan Gregoriusson, redigerat av Bertil Lindfors


Byaluren26

Ett berömt gammalt vykort som ingår i flera fotoböcker och som berättar om auktionen efter skomakaremästare Brytz år 1903. Min mormor i vitt huckle med dottern Hulda syns vid staketet. Egentligen måste det ha varit en bitter dag för min mormor. Där gick väl det mesta av bohaget, som delvis tror jag innehöll möbler från slotten, en sorts betalning för skor och kängor. Två sjuttonhundratalsstolar från Kristinelund fanns i mitt barndomshem i Domsten.


Jag tror naturligtvis inte alls på spöken men jag har respekt för dem. Mors berättelser om spökerier i hennes barndomshem i Viken hörde till rysningarna hos oss i Domsten när det var mörka höstkvällar, dimmorna svepte in från strandheden och vi tyckte oss se skuggor av gengångare.

Vi satt i ett rum utan innanfönster, gardinerna fladdrade, vinden pep i varje vrå, ja det var så där riktigt "pugigt". Vem var egentligen den där Puke om inte den onde själv? "Ah, tant Rosa, berätta" sa mina små kamrater. "Du skärrar upp dem" sa far. En gång hade vi hemma ett par Kristinelundstöser som var galna i borddans, knackningar och spökhistorier. De blev så uppskärrade så far fick följa dem hem genom skogen.

Det rullade om nätterna
Så började mor. "de där rullningarna lämnade oss ingen ro". "Asch", sa far alltid "det var naturligtvis skomakarrullarna uppe på loftet som råttorna drog omkring med".
Min morfar var nämligen skomakare och huset de bodde i var väldigt gammalt, det stod 1789 på en taksparre, kvarteret hette GALEASEN. Mor brydde sig aldrig om fars kommentarer. Far var döshultare, han hade många talanger, men det där med flygande lakan, örfilar och gastar som man trodde på i Viken saknade han alldeles begåvning för.

Lakanet...
Med lakanet var det verkligen konstigt. En natt väcktes mormor och morfar av att Calle, som var äldst av barnen, stod i dörren och sa att Kano frös, han hade inget lakan. Det märkvärdiga var att lakanet hade flugit iväg. Efter en stunds letande fann mormor lakanet som hade vikt ihop sig riktigt snyggt och låg precis som om det var nymanglat på sitt gömställe, en mycket underlig plats.
Mormor hade fällt ihop slagbordet som hon gjorde varje kväll för att få plats med pågarnas sängar, och där under väl gömt av klaffarna låg lakanet på sargen i det lilla mellanrummet nere vid golvet. Mormor begrep ingenting och det blev fler nätter när den lille smale Kano låg där och frös utan lakan. Min far avslutade alltid denna historia med att det naturligtvis var Calle som hade vikt ihop lakanet och spelat föräldrarna ett spratt. Men Calle var ju alldeles för liten för att kunna vika ett lakan så fint, sa mor. Ja, då var det väl nordvästen som blåste iväg lakanet? Och så skulle far alltid fråga varför det var lakanet som hade blåst iväg, det var väl troligare att den lille Kano hade frusit om det hade varit täcket eller filten? Men då tyckte min syster och jag att far var så fantasilös att vi nästan stönade. Ett täcke? Det skulle väl vara ett lakan om det ska bli ett spöke.
Denna Vikenhistoria påmindes jag om när jag en gång i radio följde en serie om spökhistorier. Där framhölls att en historia om ett lakan som flög iväg och själv vek ihop sig var en vandringssägen som hörde till Västkusten.

Örfilarna...
I skomakarhemmet fanns också ett rum i vilket man fick ... örfilar. Första gången mor berättade om detta rum gällde det faster Lina som bodde i Höganäs och hämtades med hästskjuts. Mor gick dock aldrig direkt på en historia, hon hade ofta små parenteser. Vi skulle alltså presenteras för faster Lina, veta att hon var en sträng godtemplare. Ändå lät hon sig bjudas på mormors goda vinsoppa. "Rysligt god saftsoppa" sa faster Lina. Pågarna flinade och när hon försett sig med den fjärde portionen sa Calle skadeglatt, att nu hade faster blivit bjuden på en riktigt god vinsoppa. Faster Lina blev naturligtvis förgrymmad på Calle.
Men när jag många år senare hade ett samtal med faster Linas dotter Amanda om denna soppa, sa hon att pågarna Brytz sannerligen inte var kända för någon större begåvning. Tänk att de inte visste att alkoholen förflyktigas vid en kokning!
Ingressen med vinsoppan skulle alltså med och som barn tolererade man inte en enda avvikelse när det berättades sagor. Efter vinsoppan kom ... örfilarna. Faster Lina blev kanske lite dåsig av soppan, hon skulle ligga över och fick det tomma rummet. Och jag som vet hur många barn mina morföräldrar hade, de var faktiskt sju stycken, och sängplatser skulle det också vara till ett par gesäller, måste nog tycka att det var konstigt att ett rum stod alldeles tomt. På morgonen uppenbarade sig en alldeles förstörd faster Lina. Hon hade hela natten brottats med någon eller något, sa hon. Det hade varit ett rysligt LARMANDE, hemska vinddrag, knackningar och i synnerhet hade örfilarna smällt. Hon hade nästan hållit på att förlora förståndet, så oförklarligt hemsk hade natten varit. "Jag ligger aldrig mer i det rummet" sa faster Lina. I fortsättningen när hon kom på visit fick allt pågarna spänna för hästarna och köra henne hem.
Mormor ifrågasatte aldrig sanningen i vad hennes svägerska hade berättat och morfar bara skojade med sin syster. Han var nämligen en GUDSFÖRNEKARE sa mor och en sådan tror inte på något övernaturligt. Även gesällerna drev gyckel med spökerierna.

Den vandrande juden
En dag kom DEN VANDRANDE JUDEN. Mormor tyckte så mycket om honom, hon var nöjd med allt hon under årens lopp hade köpt av honom. Det var småsaker som hårnålar, knappnålsbrev men även en och annan meter randigt tyg till förkläde. Denna gång beklagade juden sig. Det var fullbelagt på hotellet så han var alldeles utan sängplats. "Hade den snälla frau Prytz kanske en säng till honom?" Mormor var först mycket bestämd, nej hon hade bara sängar till sin egen stora familj. Men när juden envisades, det var väl inte snällt av den annars så snälla frau Prytz att låta honom ligga där på ga-a-atan? bevektes mormor. Hon gav honom det tomma rummet.
Nästa morgon var juden alldeles förtvivlad. "Hvad har ni i thet romm frau Prytz?" Vad han hade upplevt berättade han inte, men han var kritvit i ansiktet och såg ut att ha frossbrytningar. "Jak ligga aldrig mer i thet romm".
Och så gick ett år och juden stod åter i dörren och hade ingenstans att sova. Mormor tyckte synd om honom men något annat rum än det han väl kände till hade hon inte. Och då sa juden: "Jak ligga hellre på ga-a-aten än jak ligga i thet romm".
Och sen kom juden inte mer.

Konstifika språk
Att juden titulerade min mormor Augusta Brytz med frau Prytz var jag inte förvånad äver, för mor sa alltid att det var få som begrep att Brytz och Prytz var två olika namn. Det finns en släkthistoria om namnet men det ska jag inte gå in på här. Men vad jag som barn särskilt förundrade mig över var judens konstifika språk. Och som vuxen undrade jag om det inte också fanns ett visst drag av antisemitism i skrönan. En gång berättade jag om Vikenspökerierna för mina judiska vänner Miriam och Hasse som liksom jag hade emigrerat till Stockholm. Och Miriam sa meddetsamma helt spontant och på bred och skorrande malmöitiska, att det var en EN RÄLI MORRMORR jag hade haft. För mormor måste ju efter faster Linas förskräckliga natt med de smällande örfilarna ha vetat att det var något verkligt farligt med det tomma rummet och ändå lät hon juden övernatta där. Men Hasse var mildare, kanske hade mormor inte riktigt trott på vad svägerskan hade berättat. Kanske hade ändå faster Lina blivit lite grand på kanelen efter vinsoppan. Vem vet om inte pågarna i sista stund hade hällt i en liten skrald som dansken säger. Men juden då, han hade ju inte blivit bjuden på vinsoppa? Hasse viftade emellertid bort hela frågeställningen: "Herregud, vilka underbara gamla Tjechovjudar ni måste ha känt i er familj". Och Miriam som tyckte att hon varit väl sträng mot salig mormor fyllde i med att jag i alla fall hade en rysligt charmig morbror Calle. Stockholmarna såg ju honom överallt i spalterna. Calle Brytz som upplyste om väder och vind, fotograferades vid sina ålarusor eller tillsammans med Vikens sommarkändisar.

Arsenik...
Hasse funderade emellertid vidare och nästa gång vi träffades sa han: "Är ni säkra på att där inte fanns arsenik i tapeterna?" Ock så började vi skratta för vi hade alldeles nyligen varit och sett "Arsenik och gamla spetsar". Men hade min mor levt hade hon nog inte skrattat. För faktum är att hon talade ganska ofta om arsenik och det gällde då en gammal barnsäng som just var från Viken, kanske samma som den lille smale Kano låg i. Den var min första säng. Riktigt vad som hände vet jag inte, men det talades om att jag vid åskväder liksom stelnade till och var omöjlig att väcka. Hur det var med min lillasyster som ärvde sängen minns jag mycket väl. Nattetid satte hon sig rakt upp i sängen och vrålade som om hon haft förfärliga drömmar. Någon psykolog fanns på den tiden inte att rådfråga. "Det är arsenik i den där sängen" sa mor. Far måste resa in till Boreus i stan och köpa en ny säng, varefter lillasyster fick en god och drömfri sömn. Vad jag senare erfarit skulle det under mina föräldrars uppväxttid ha rasat den största miljödebatt i vårt land och då kring giftet arsenik, som fanns i tapeter, oljefärger, tyger mm.

Byaluren 26

Gåramålning av mormors och morfars hus.

Skelettet under stenoren. Var det månne en "strandvaskare"?
Någon omtapetsering av rummet eller ommålning av Kanos säng hörde jag aldrig talas om. Det var snarare så att spökerierna upphörde av helt annan anledning. Vid en grävning på tomten gjorde man nämligen en fasansfull upptäckt. Man hittade ett skelett under stenoren sa mor. Där hade det kanske legat i flera hundra år. Den stackaren fick väl till slut ro i sin själ sedan en präst läst över honom och han kommit i vigd jord. Men, fnös tant Amanda som väl kände till det Brytzska husets spökerier....det där skelettet hade hon då aldrig hört talas om. Var inte denna historia lite påklistrad? Spökhistorierna måste ju få ett slut för det skulle komma en ny fru in i huset. Calle gifte sig med Irma och övertog barndomshemmet. Tant Amanda fick väl tro vad hon ville. Länge trodde jag att den döde var en s.k. självspillning som inte hade fått ligga innanför kyrkomuren. Eller ännu värre, här hade en gång skett ett mord. Men så gifte jag mig med en lantmätare intresserad av gamla markhistorier. Han undrade om det inte kunde vara en främmande man från havet, en s.k. "strandvaskare" fick ju inte heller begravas på kyrkogården.? Ni som är läsare av äldre årgångar av "Kullabygd" känner naturligtvis till många historier om strandvaskare. Det var t.ex. inte nådigt att en mörk natt träffa på en sådan gengångare. Han hoppade upp på ryggen och släppte inte taget förrän han blev kastad över kyrkomuren. Man visste ju inte om han var turk eller annan hedning som det står i en gammal skrift. Och ännu värre historier kunde berättas om den som skar av silverknapparna på den dödes rock och som kunde få bära strandvaskaren på ryggen hela sitt liv igenom. Men ändå, inte begrovs en strandvaskare uppe i bostadskvarteret GALEASEN? Men tittar ni på en Vikenkarta inser ni snart att dessa nedre Vikentomter tidigare var strandhed.

Giftemål
Calle gifte sig alltså med Irma, bodde kvar i hemmet och som inackordering i flygelbyggnaden hade de Kano, Calles fiskarebroder. Kano som egentligen var döpt till Nikanor, det bibliska namnet, blev en lång, stilig karl. Men han gifte sig aldrig och var alltid klädd i en mörkblå Guernseytröja från Hornbaek utom på julafton då han kom till oss i Domsten klädd i cheviotkostym. I min familj minns vi honom mest för att han var en sån jäkel på att rulla senapskulan till lutfisksåsen. Men han var lite mörk till sinnet, somliga tyckte att han var en riktig dysterkvist. Han saknade Calles gemyt och charm. Men man måste beakta att han en gång legat under ett flygande lakan.

Till nästa generationer
Flygande lakan, örfilar i ett tomt rum, kanske en strandvaskare under stenoren... spännande saker som jag sedan förde vidare. Vi bodde i Gamla Stan och när det rasslade så där rart från kakelugnsluckorna var det dags för Vikenspökerierna. Och även nu var det barn som måste följas hem, i trånga mörka gränder. Och en gång under ett sommarlov chockade nioåringen morbror Calle för hon frågade, var det där rummet fanns där man fick örfilar? Och till vår stora förvåning blev han riktigt ilsken och röt att i hans hem hade min liv och själ inte varit några spöken. Vi förstod att han aldrig berättat något för moster Irma. Jag var tacksam att hon just då var ute i köket och öppnade kakburkarna. Och morbror Calle bjöd Gregor och sig själv på en stor jamare.

Ingen blev skomakare
Ingen av Brytzpojkarna blev skomakare, de gick alla till sjöss. Fritiof emigrerade till Amerika där han tog sjökaptensexamen. Sjömannen Otto dog i tjugoårsåldern, Calle och Kano seglade i unga år på de stora haven men föredrog sedan att stanna hemma i Viken och fiska. Hulda gifte sig med en bruksarbetare i Höganäs, Rut med möllaren på Stor-gårds Kvarn och min mor Rosa med en handlare i Domsten. Bröderna brukade kalla Rut för "möllarekäringen", hon blev äldst av syskonen, 95 år. Jag försökte några gånger intervjua henne om vad som egentligen hände i det gamla hemmet. Men hon blev märkbart irriterad, de där gamla historierna ville hon verkligen inte tala om. Efter Calles och Irmas död inbjds hon av den nye husägaren, men hon satte aldrig sin fot i hemmet. Säkert hade huset sina hemligheter. Men det ser mycket idylliskt ut på tavla målad av en gammal gåramålare.



Tryck på den Byalur du önskar läsa

1  2  3 - 4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14  15  16  17  18  19  20  21  22  23  24  25  27  28  29  30  31  32  33  34  35  36  37  38  39