logo

na
 V K B
na
 Paul Jönska Gården
na
 Sophiamöllan
na
 Sjöfartsmuseet
na
na
na
na
na
 Valborgsbålet
na
 Nationaldagen
na
 Vikenfesten
na
 Byaluren
na
na
na
na
na
 Viken Aktuellt
na
 Vikenpromenader
na
 Kort m.m.
na
 Länkar
na
 Hem
na

Byaluren 1

Utdrag ur en del artiklar


Gunnar Jarring

byaspacer

Vikens Golfbana

Gunnar Jarring och President George Bush byaspacer Vikens Golfbana

I norra Viken anlades en av landets fem första golfbanor på 1920-talet.
Ovan ser man klubbhuset i Viken då det hade halmtak.

Omslagsbild:
USA:s f.d. President George Bush som gästade vikensonen och ambassadören Gunnar Jarring i Viken 1973.
"Min första skola"
Med mycket charm och humor berättar Gunnar om bl a sin första skoldag 1914:
"Hela vägen höll jag hårt i min griffeltavla. Den var köpt hos Ida Pettersson i Viken."
"Bland det första jag fick lära var att det var förbjudet att spotta på griffeltavlan, när det skulle suddas ut."

byaspacer Grevinnan Ebba Wachtmeister

Ovan spelar grevinnan Ebba Wachtmeister golf redan 1898 inom nuvarande golfområde.
Som kronprins spelade Gustav Adolf golf i Viken, liksom prins Sigvard som blev klubbens förste mästare 1929.


Till minne av Gunnar Jarring

Min första skola
Av Gunnar Jarring

Gunnar Jarring - vår internationellt kände ambassadör och medlare gör Byaluren äran att humoristiskt berätta om sina första skolår i Rödmossens skola. Gunnar gick två år i Rödmossens skola, 2 år i Lerberget (gick till fots mellan hem och skola), hoppade över en klass, började i kommunala mellanskolan i Åstorp och avslutade realskolestudierna i Höganäs.
Studenten tog Gunnar på Spyken i Lund. Därefter vidtog språkstudier - bl a i arabiska, persiska och turkiska - vilket ledde till en enastående internationell karriär. På Vikens bibliotek kan alla intresserade Vikenbor ta del av Gunnars rika livsöde i flera verkligt välformulerade och läsvärda memoarböcker. Här följer de nyskrivna raderna om en svunnen skolvärld:

Det är 82 år sedan jag började skolan. Jag har fortfarande mycket klara minnesbilder av mina första skolår.

Mor gick med mig till skolan den första dagen, sen fick jag klara mig själv. Kanske det var ett drag av stolthet att hon följde med - att få visa upp den förstfödde av en barnaskara som efter hand blev åtta.

Vi gick hemifrån - hemma var Stubbarps boställe - längs Prästavägen fram till Rågången, den långa nästan spikraka väg som går från Brännan ut till Täppeshusen. Vi gick österut, passerade toffelmakare Jens Skogs lilla korsvirkeshus - som fortfarande är kvar - och skeppare Nils Jönssons fallfärdiga hus och längre fram Skomakarens hus, där den idag nedlagda Rödmossens folkskola ligger. Så kom Stabbamöllan på vänster hand, där Nils Möllare med sitt stora skägg just höll på att hissa seglen.

Hela vägen höll jag hårt i min griffeltavla. Den var inköpt hos Ida Petterson i Viken, i hennes butik i hörnet av Bygatan och Repslagaregråänd. Griffeltavla och griffel var nybörjarens insignier.

Så var vi framme vid Rödmossens skola, där en ensam småskollärinna undervisade alla sju klasserna samtidigt i en och samma skolsal. Skolan finns kvar fast den nu är i privat ägo och omändrad till bostadshus.

Lärarinnan hette Agda Emelia Larsson (1887-1967). Hon var född i Halmstad och kom som nyutexaminerad småskolelärinna till Rödmossens skola, där hon förblev hela sitt liv.

Rödmossen liksom Stubbarps allmänning hörde på den tiden till Brunnby församling. Brännan däremot till Jonstorp. Det var först 1927 som alla dessa delar överfördes till Viken.

Innan vi gick in i skolan fick jag en sista förmaning av mor: "Nu bockar du dig ordentligt för lärarinnan"! Och därmed inträdde jag i den disciplinerade värld som var den tidens skola. Bland det första jag fick lära var att det var färbjudet att spotta på griffeltavlan när det skulle suddas ut. För utslätning användes hartass eller trasa som man hade med hemifrån. Fast det fanns de som spottade på hartassen för att få bättre effekt. Vidare var det strängeligen förbjudet att "gnissla" med griffeln på tavlan. Jag fick lära hur jag skulle hålla den för att undvika gnissel.

Vi satt vid långa träbänkar med fack för griffeltavlan och böcker; bänkarna var uppställda på båda sidor om en mittgång, där det stod en stor järnugn som lärarinnan själv skötte under den kalla årstiden. Utrustningen var spartansk. Längst fram stod en kateder, orgel, kartställ och en svart tavla på väggen bakom katedern. På ena väggen hängde ett porträtt av Oscar II, på den andra en bild av polarfararen Andrée och hans ballong. Oscar II, som såg godmodig ut, var avsedd att inge respekt för överheten. Vem Andrée var fick vi aldrig veta, men ballongen var intressant.

Dagen inleddes med den första versen av psalmen "Din klara sol går åter upp" och avslutades med "Så går en dag än från vår tid". Det stämde väl överens med den vikt som kristendomsundervisningen tillmättes. Biblisk historia och Martin Luthers lilla katekes med "Vad är det?" var obligatoriska läroböcker och de skulle man kunna utantill, d v s läsa upp de olika delarna utan att se i boken. Det var en övning i memorering som jag haft stor nytta av senare i mitt liv.

Agda Larsson var mycket mån om att vi skulle lära oss skriva tydligt och vackert. Övningarna i välskrivning tillhörde den tysta undervisningen, när en annan klass hade muntligt förhör. Den kom när griffeltavlestadiet var över och bestod i att skriva olika ordspråk i blå skrivhäften med linjerade sidor. "Det som gömmes i snö kommer upp i tö" eller "Bränt barn skyr elden" skulle vi skriva om och om igen tills sidan var full. Resultatet var gott. Vi fick alla efter hand en snygg handstil.

När vi lärt oss läsa rent, d v s att läsa utan att staka oss kom övningar i att läsa högt, klart och tydligt. Vi läste ur Folkskolans läsebok, den gröna boken med omslagstexten "Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat". Det var en spännande bok. Det var från den som vi fick våra kunskaper i svensk historia med början i den fornnordiska gudasagan. De äldre årskurserna läste den gröna boken "tyst" för att sedan förhöras av lärarinnan. Den mesta delen av naturkunskap kom också från samma källa, men den livades då och då upp med att lärarinnan visade stora färglada bilder av djur och fårglar, från elefanter till gråsparvar. Det var alltid fantasieggande och bidrog säkert till att innehållet i Folkskolans läsebok bättre fastnade i minnet.

Geografiundervisningen var begränsad till Sveriges geografi. Den bestod i att en stor karta över Sverige hängdes upp på kartstället bredvid katedern. Sen fick vi i tur och ordning gå fram och peka ut de olika landskapen och större städerna. Vidare skulle vi kunna räkna upp och peka ut alla Sveriges älvar och floder från Torne och Muoni älvar längs den långa kusten ända till Göta älv. När vi kom till Nissan blev det ett litet uppehåll - det blev några ord om Nissans storhet och förträfflighet. Agda Larsson var ju född i Halmstad.

Sången var en viktig del av undervisningen. Vi följde en sångbok för folkskolan som innehöll alla den tiden populära sånger från "Sov du lilla vide-ung" till "Vårt land, vårt land, vårt fosterland" - det var innan den kommit att bli Finlands nationalhymn. Sångerna var till innehållet fosterländska som "Mandom mod och morske män" till den mera sentimentala "Hjorden betar och klockan klingar, klockan klingar vid Roines strand". En annan mycket uppskattad sång var "Den snöiga Nord är vårt fädernesland" som vi gärna sjöng under alla årets tider.

En annan sång som aldrig gått ur minne är "Krigarn vilar sig i skog". Jag minns fortfarande

Klippan är hans hårda huvudgärd
Sängkamraten är hans goda svärd
Krigarn vilar sig i skog - ofta nog.

Den sista lätt sarkastiska strofen har särskilt fäst sig i mitt minne. När jag 1958-64 var ambassadör i Washington besökte jag ofta svensk-amerikanska föreningar på olika håll i USA. Det blev samkväm med kaffedrickning, föredrag - ibland på svenska - och allsång på svenska och engelska. Och där dök den upp, den sång om krigarn som vilar sig i skog, som jag en gång i tiden lärt mig i Rödmossens skola. Jag tror, att det gjorde intryck på församlingen att Sveriges ambassadör i Washington kunde orden till denna sång som de en gång som emigranter tagit med sig från Sverige. "Krigarn" som väl hade sitt ursprung i det indelta infanteriets tid hade tydligen gjort ett lika outplånligt intryck på svensk-amerikanerna som på oss skolbarn i Rödmossens skola.

Till slut några ord om skoldisciplinen. Ordning och reda fick vi lära oss, fast de flesta hade nog med sig dessa två grundläggande begrepp hemifrån. Det skulle vara tyst i klasserna när en annan klass hade undervisning. Fast nog tjuvlyssnade vi. Förseelser beivrades genom ett straffsystem: stå upp i bänken (t ex gnissel med griffeln), stå upp utanför bänken (t ex viskning till bänkkamrat), stå vid dörren, stå utanför dörren, vilket var den hårdaste och mycket sällsynta formen för bestraffning. Jag skulle tro att de var nödvändiga for en stackars lärarinna som skulle undervisa sju klasser samtidigt i samma rum. Då krävdes det ordning och reda. Men mitt bestående minne av mitt möte med Rödmossens skola är att vi styrdes med en bestämd men mycket vänligt hand in i kunskapens värld.


skolan


Tryck på den Byalur du önskar läsa

2  3-4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14  15  16  17  18  19  20  21  22  23  24  25  26  27  28  29  30  31  32  33  34  35  36  37  38  39